har helt tappat aptiten och har ingenting emot det. tjugofyra timmar utan mat och jag svävar av både det ena och något annat. det syns i mina ögon men ingen bryr sig väl om sånt.

skrev ett brev till nationella hjälplinjen för någon dag sedan, mest som skoj men även för bekräftelse. uppenbarligen var jag för packad för att minnas lösenordet och nu kan jag inte logga in. det är nog ett sign. fittigt känns det hur som helst, vilket för övrigt kommit att bli mitt favvouttryck.

på övervåningen härjar smådjur, springer runt i cirklar fast upp och ner. jag sitter här. så självklart. loverboy har inte kommit, inte än, kanske inte alls. då sover jag ensam. i huset som inte är i närheten av att vara mitt. och inga ljud är mig bekanta. utanför blåst och grannar som härjar, inte högt men jag hör dom nog. eller inte, kanske inbillning, bara inbillning. det är lätt att få för sig, när man lyssnar på ajvide lindqvist och hanteringen av odöda. jag är inte den som inbillar sig. vi kan säga jag kommer från kriget. där var kallt. nu fryser jag inte, som jag brukar göra med händerna vita och spända kroppen som vägrar lyda trots varmvattenflaskor under tröjan. här är fint. rent och städat överallt, kläderna syns inte på golvet och blommorna lever. kanske kommer han inte, gör bort sig och ångrar sig imorgon. det vore nog bäst. jag tänker leva. konstigt att jag känner det som att jag inte får lämnas ensam när jag inte kan andas bland människor. dom springer på övervåningen, jag sitter still. har låst dörrarna. inbillar mig inte.

så är jag hundvakt i ett stort hus med fri tillgång till mat, tv och ensamhet. konstgjord avkoppling och jag ritar prickar. livet känns hanterbart när jag är ensam. med en vovve som äter, sover och buffar på mina ben. nästan behagligt, tror jag är rätt beskrivning. har låst alla dörrar. ingen kommer hit. somnar nog snart. det snurrar när jag rör mig. harmoniskt och ofarligt. nästan trevligt. mysigt. lugnt. kontrollerat.

kommer bli en lång lång natt och sedan kommer någon att ångra sig. förmodligen jag. och så blir det hundvalpsögon medan jag är hundvakt, imorgon. nu lyssnar jag på hole. vilken grej.

ditt patetiska jävla lilla stycke. men jag har redan erkänt. allt. sanning och lögn. finns inga hemligheter längre.

så jag lyssnar på alla gamla låtar från den tiden jag kände som livet är nu. då var allt på låtsas. som om det inte vore hur klyschigt som helst att dö till radiohead.

och när jag gick nedför trappan utan att räkna stegen, vilket jag alltid gör för att komma fram till att det är samma antal och därmed något att hålla fast vid, tänkte jag: det blir inte mer än så här. inga tårar, inga skrik, inga slag, inte ens höjda röster av förtvivlan. håller sanden (äntligen) på att rinna ner? gör jag mig fri genom sättet jag agerar på för att (äntligen) få orken att slutföra något - vad som helst? eller är det biverkningar jag inte är medveten om? inte för att jag var otrevlig. inte han heller. han är stressad, jag har tappat lusten. en kombination jag är så van vid men ändå. vilken grej. så vi åkte hem igen. utan att ha gjort det vi tänkt göra. och han bara "jag åker till pappersinsamlingen" och jag bara - ingenting.

natten kommer bli lång. har några glas vin kvar att dricka. några funderingar att ta mig för när jag får tid och mycket tid att spendera innan det är dags för tänkandet. det som måste ske om natten, i ensamheten, och som brukar hanteras om måndagsnätterna men det har varit en knepig vecka (som alla, alltid) och jag har helt enkelt somnat i soffan innan tio varje kväll tills nu. nu finns ingen återvändo. bara väntan. väntan till sömnen infunnit sig tung och oväckbar i sovrummet och jag kan gömma mig allt jag vill i badrummet på golvet med raggsockorna på och värsta humöret framrusande. det är inte så att allt inte är som det ska på den vanliga gatan i den vanliga staden. nej då, det är bara jag som råkar vara dum i huvudet på ett lagomt sätt så ingen annan tar skada och jag själv alltid överlever. för det är väl vad det handlar om, egentligen, att leva? en dag i taget, så länge som möjligt? och allt man gör i smyg är hemligheter värda att bevara för själva idéns skull.

jag mår inte bra, jag mår dåligt. har inget värdigt liv trots att jag är närmare trettio än tjugo. sitter inomhus och gömmer mig för att inte behöva tackla allt det där andra. ibland badar jag tre gånger om dagen, sen glömmer jag att duscha på en vecka. ungefär så är det. med allt: mat, sömn, dryck, piller, utomhusluft. mitt liv är meningslöst och jag ältar allt jag kommer över. oj, vilken ful jacka tanten har som promenerar förbi under mitt fönster ibland. onej! det är någon i trapphuset, shit, vad ska jag göra. tänk om det knackar på dörren? det får det bara inte göra. så jag står beredd med knutna nävar och väntar. ingen knackning, ingen kommer. så jag värmer vatten till kaffet i micron. spiller på handen och det bränns men gör inget. om det inte vore så förargande. jag blinkar. tänker till. och gör det ändå. häller hela muggen över armen och ler när det osar. oj, vad varmt det vart. diskar muggen. börjar om. dricker upp. kommer till sans. men sen hörs det steg i trappen igen. helvete. fastnar med foten i mattan. jävla matta. sliter loss den fast bordet står ovanpå. saker på golvet. mattan i en hög. inga steg i trapphuset. stampar på mattan så den ska förstå. att den gjorde mig arg helt i onödan. vem skulle besöka, ingen finns som vet att jag finns. sen somnar jag och vaknar och ligger vaken tills gryningen och stiger upp och stoppar i mig nåt jag i princip köpt på gatan och så börjar ännu en dag. i soffan. med humörsvängningar och de enda åtgärder jag funnit som dämpar. en blandad kompott av ärr, epilepsimedicin, spyor och huvudvärk. wohoo, vilket liv! och när jag gick till doktorn tyckte han att jag såg sund och fin ut. "du lever ju än, eller hur?". och jag bara: vilken jävla provokation! du ska nog få se du, gubbjävel. men jag sade inget. höll bara käft och tänkte att hit kommer jag aldrig mer någonsin. typ så, varken mer eller mindre. fast... det vore jävligt mysigt att få hämnas. på allt och alla. fråga: är jag för frisk för att söka hjälp? svar: än så länge; yes indeed.

jourhavande kompis? kommer du någonsin att kunna bli min vän? från första gången jag träffade dig har du plågat mig. säkert inte med flit, säkert inte ens medvetet, men du får mig att känna saker jag inte kan hantera. jag litar inte på dig. och allt känns berg- och dalvana när du finns i min närhet, oavsett var i landet du befinner dig.

så jag ritar prickar och halsar vin. känns fint. skulle inte öppna mig för vem som helst. men ge mitt liv? inga problem. bara be mig. men ingen ber mig. ingen ber mig om nåt, aldrig händer det. jag vaknar. jag somnar. jag får högsta betyg i vad jag än studerar och så tänker jag på döden. dag ut och dag in. år efter år. men det är ju inte som att jag inte har planer. det är ju för planerandets skull jag börjat skriva.

hade väntat mig kommentarer, suckar och jubel, men inget finns för den som inte finns. lär mig finnas för fan. existera, visst, men sen då? sova, vara vaken, sova, vara vaken, sova.

planen är utstakad. unna dig allt du kommer över. säg "ja" så fort du har möjlighet. jag däremot måste förändra mig eller dö. allt känns så enkelt när känslorna är fejkade. harmoni och avslappnade muskler.

känns som att jag drömmer. sen vaknade jag. och i drömmen var jag kär. seriöst, JAG var KÄR. och jag minns min åtrås individ, trots att hela dagen har passerat. och jag har varit lättirriterad och jag har haft slut på piller och jag har skaffat nya piller och fyllt på vinglaset och lugnet har infunnit sig och jag minns hur han såg ut. om det stör mig att jag inte vet vem han är? som fan. först var han en kille kallad e. som jag mycket väl vet vem det är. han intresserade mig någon dag för någon månad sedan. men sen började han tala och passionen svartnade. sen förvandlades e. i drömmen och vart någon helt annan. någon jag inte alls minns mig ha träffat någonsin. han var inte snygg men gav mig något slags lampa. en röd lampa med sammetsskärm. och sen var jag kär. kommer jag möta honom i framtiden? jag har aldrig varit kär. jo, en gång, som tonåringar är, och han var snygg och smal och sjöng med bruten stämma.

okej. ingen summering behövs. jag är ingen. ingen ingenstans och säkert försvunnen inom överskådlig tid.

så börjar det nya livet. starten på allt som komma skall. och i ärlighetens namn ska jag ärligt anstränga mig för att hålla mig till sanning och den typ av sanning jag tror är den jag tror på. jag sjunger inte på några julkonserter. jag är inte den du hoppas jag är. inte den jag trodde att jag var. och just därför kan jag vara ärlig. så ärlig att det kommer bringa mig smärta och säkert kommer inte något positivt att förändra mig. än sen, det är ljug alltihop. jag behöver bara få skriva. hur som helst och hur jag vill. vi slutar krångla nu, okej?