jag mår inte bra, jag mår dåligt. har inget värdigt liv trots att jag är närmare trettio än tjugo. sitter inomhus och gömmer mig för att inte behöva tackla allt det där andra. ibland badar jag tre gånger om dagen, sen glömmer jag att duscha på en vecka. ungefär så är det. med allt: mat, sömn, dryck, piller, utomhusluft. mitt liv är meningslöst och jag ältar allt jag kommer över. oj, vilken ful jacka tanten har som promenerar förbi under mitt fönster ibland. onej! det är någon i trapphuset, shit, vad ska jag göra. tänk om det knackar på dörren? det får det bara inte göra. så jag står beredd med knutna nävar och väntar. ingen knackning, ingen kommer. så jag värmer vatten till kaffet i micron. spiller på handen och det bränns men gör inget. om det inte vore så förargande. jag blinkar. tänker till. och gör det ändå. häller hela muggen över armen och ler när det osar. oj, vad varmt det vart. diskar muggen. börjar om. dricker upp. kommer till sans. men sen hörs det steg i trappen igen. helvete. fastnar med foten i mattan. jävla matta. sliter loss den fast bordet står ovanpå. saker på golvet. mattan i en hög. inga steg i trapphuset. stampar på mattan så den ska förstå. att den gjorde mig arg helt i onödan. vem skulle besöka, ingen finns som vet att jag finns. sen somnar jag och vaknar och ligger vaken tills gryningen och stiger upp och stoppar i mig nåt jag i princip köpt på gatan och så börjar ännu en dag. i soffan. med humörsvängningar och de enda åtgärder jag funnit som dämpar. en blandad kompott av ärr, epilepsimedicin, spyor och huvudvärk. wohoo, vilket liv! och när jag gick till doktorn tyckte han att jag såg sund och fin ut. "du lever ju än, eller hur?". och jag bara: vilken jävla provokation! du ska nog få se du, gubbjävel. men jag sade inget. höll bara käft och tänkte att hit kommer jag aldrig mer någonsin. typ så, varken mer eller mindre. fast... det vore jävligt mysigt att få hämnas. på allt och alla. fråga: är jag för frisk för att söka hjälp? svar: än så länge; yes indeed.