och när jag gick nedför trappan utan att räkna stegen, vilket jag alltid gör för att komma fram till att det är samma antal och därmed något att hålla fast vid, tänkte jag: det blir inte mer än så här. inga tårar, inga skrik, inga slag, inte ens höjda röster av förtvivlan. håller sanden (äntligen) på att rinna ner? gör jag mig fri genom sättet jag agerar på för att (äntligen) få orken att slutföra något - vad som helst? eller är det biverkningar jag inte är medveten om? inte för att jag var otrevlig. inte han heller. han är stressad, jag har tappat lusten. en kombination jag är så van vid men ändå. vilken grej. så vi åkte hem igen. utan att ha gjort det vi tänkt göra. och han bara "jag åker till pappersinsamlingen" och jag bara - ingenting.