på övervåningen härjar smådjur, springer runt i cirklar fast upp och ner. jag sitter här. så självklart. loverboy har inte kommit, inte än, kanske inte alls. då sover jag ensam. i huset som inte är i närheten av att vara mitt. och inga ljud är mig bekanta. utanför blåst och grannar som härjar, inte högt men jag hör dom nog. eller inte, kanske inbillning, bara inbillning. det är lätt att få för sig, när man lyssnar på ajvide lindqvist och hanteringen av odöda. jag är inte den som inbillar sig. vi kan säga jag kommer från kriget. där var kallt. nu fryser jag inte, som jag brukar göra med händerna vita och spända kroppen som vägrar lyda trots varmvattenflaskor under tröjan. här är fint. rent och städat överallt, kläderna syns inte på golvet och blommorna lever. kanske kommer han inte, gör bort sig och ångrar sig imorgon. det vore nog bäst. jag tänker leva. konstigt att jag känner det som att jag inte får lämnas ensam när jag inte kan andas bland människor. dom springer på övervåningen, jag sitter still. har låst dörrarna. inbillar mig inte.