nu är jag äntligen fri från det ok mina tidigare läsare inneburit, jag har passerat den första bloggromantiken och äter för första gången i mitt mid-twentiesliv tabletter som enligt fass ska komma att bringa stabilitet i min känslosvallande vardag, antipsykotiska tabletter av olika slag och jag får yrsel varje eftermiddag. jag har aldrig skrivit någon bekrivning av mig själv, och det vore fortfarande lika patetiskt att försöka som det var när man var ung och hade svenskalektion. jag vill nog inte ens ha någon som läser vad jag skriver, inga kommentarer och inga goda råd. "nog" för att jag är lika osäker i frågan som i alla andra. jag vet helt enkelt inte och ryser om någon försöker sig på att fråga mig om något som inte handlar om vad som pratas om på tv, fast egentligen så vet jag allt om allt och bara vägrar att dela med mig.

jag borde vara nervös men är det inte, borde känna mig stressad men gör det inte, jag bara väntar ut dagarna och tar mig för vad jag kan för att försöka må så bra jag kan medan jag väntar, för väntar gör jag utan göra det. sedan jag började äta mina nya mediciner och de första veckorna passerat har jag känt mig mer bestämd än någonsin, ett av mina tidigare problem har varit att ta mig för saker och det gör jag inte nu heller men allt känns lite mer närgånget och intensivt än vad det borde och jag vet att jag inte behöver många minuter på mig för att fatta beslutet nu och det både skrämmer och känns hisnande härligt.

han som hörde av sig ibland har slutat att höra av sig och jag vet inte om jag gillar det eller saknar honom. han var inte i mitt liv och har aldrig riktigt varit, bara varit knullbar och otrevlig. knullbar när ingen såg oss och sen dryg och självsäker när vi var bland bekanta, vi hade samma bekanta och ingen möjlighet att låta någon förstå vad vi ägnade oss åt när ingen anade något. nu är han försvunnen och det är mitt fel för jag svarade inte när han frågade om jag levde och kanske tror han att jag dött och tror han det utan att ha kollat upp saken är han inte värd min tid men vet han om att jag fortfarande lever och inte tjatar mig till att svara på sina meddelanden genom att skicka fler och varje dag vet jag inte om jag vill ha honom.

på tv är kändisar och sjunger och i buren bor gosedjuret alice och hon äter päron och bajsar på matfatet. i paradiset sitter jag efter att ha spytt pommes och rökt på balkongen. livet går framåt men jag rör mig minsta möjligt. bara studsar runt och har svårt att fokusera mer än några minuter på vad som helst, jag reser mig ur soffan och promenerar i lägenheten, röker utomhus och hinkar flaskvatten när jag försöker sitta lugnt. försöker se tv-serier, försöker börja skriva och har svårt att bry mig om nåt annat än att vänta på att få ta mina sömntabletter och sen sova men jag vill inte ha imorgon, vill att kvällen ska vara för evigt för jag är ensam utan att känna mig varken sorgsen eller liten, om jag bara kunde sluta härja runt utan betydelse med sprittande kroppsdelar åt alla håll.