vill jag bli inlagd och få bara vara den dom tror att jag är i nån vecka, få röka på balkongen och dricka kaffe hela dagarna och få läsa mina böcker ifred och slippa ta hand om disk och tvätt och slippa se pojkvännens ledsna min när jag spytt, ätit tabletter och druckit allt för många glas vin på rad mitt på dagen innan jag halvdäckar på balkongen med ciggpaketet nära till hands och bara tomheten kvar i hjärnan? det vill jag och jag har skrivit en bok, pretentiös som fan och jag funderar på att strunta i att skicka den till något förlag för på något sätt har jag under de senaste dagarna verkligen bestämt mig för att dö och då spelar inget längre någon roll, ingen jävla berömmelse eller några jävla pengar. kanske är det tabletterna jag äter nu, de nya, som jag inte tål men jag orkar inte byta och testa nya och gå upp i vikt och få mer ångest och inte kunna sova, vilket jag inte kunnat på fyra nätter nu heller, förutom inatt när jag drack en flaska vin, svalde tjugofem miligram stesolid och två mililiter theralen och sov som en stock till elva idag. imorse var jag säker på att jag skulle dö idag men jag har lite undanstädande att göra innan det är dags. och ingen som verkar bry sig tillräckligt för att säga "snälla, gör det inte". som om jag behöver någon sådan människa i mitt liv för att inte göra sak av prat. det börjar vingla i huvudet. har druckit vin och ätit stesolid, och spytt upp maten innan. kvällen är nog räddad.

har nu slutat att sova och att äta och att duscha och att borsta mina tänder.

det började jävligt bra men har nog redan gått åt helvete.