nu är jag äntligen fri från det ok mina tidigare läsare inneburit, jag har passerat den första bloggromantiken och äter för första gången i mitt mid-twentiesliv tabletter som enligt fass ska komma att bringa stabilitet i min känslosvallande vardag, antipsykotiska tabletter av olika slag och jag får yrsel varje eftermiddag. jag har aldrig skrivit någon bekrivning av mig själv, och det vore fortfarande lika patetiskt att försöka som det var när man var ung och hade svenskalektion. jag vill nog inte ens ha någon som läser vad jag skriver, inga kommentarer och inga goda råd. "nog" för att jag är lika osäker i frågan som i alla andra. jag vet helt enkelt inte och ryser om någon försöker sig på att fråga mig om något som inte handlar om vad som pratas om på tv, fast egentligen så vet jag allt om allt och bara vägrar att dela med mig.

jag borde vara nervös men är det inte, borde känna mig stressad men gör det inte, jag bara väntar ut dagarna och tar mig för vad jag kan för att försöka må så bra jag kan medan jag väntar, för väntar gör jag utan göra det. sedan jag började äta mina nya mediciner och de första veckorna passerat har jag känt mig mer bestämd än någonsin, ett av mina tidigare problem har varit att ta mig för saker och det gör jag inte nu heller men allt känns lite mer närgånget och intensivt än vad det borde och jag vet att jag inte behöver många minuter på mig för att fatta beslutet nu och det både skrämmer och känns hisnande härligt.

han som hörde av sig ibland har slutat att höra av sig och jag vet inte om jag gillar det eller saknar honom. han var inte i mitt liv och har aldrig riktigt varit, bara varit knullbar och otrevlig. knullbar när ingen såg oss och sen dryg och självsäker när vi var bland bekanta, vi hade samma bekanta och ingen möjlighet att låta någon förstå vad vi ägnade oss åt när ingen anade något. nu är han försvunnen och det är mitt fel för jag svarade inte när han frågade om jag levde och kanske tror han att jag dött och tror han det utan att ha kollat upp saken är han inte värd min tid men vet han om att jag fortfarande lever och inte tjatar mig till att svara på sina meddelanden genom att skicka fler och varje dag vet jag inte om jag vill ha honom.

på tv är kändisar och sjunger och i buren bor gosedjuret alice och hon äter päron och bajsar på matfatet. i paradiset sitter jag efter att ha spytt pommes och rökt på balkongen. livet går framåt men jag rör mig minsta möjligt. bara studsar runt och har svårt att fokusera mer än några minuter på vad som helst, jag reser mig ur soffan och promenerar i lägenheten, röker utomhus och hinkar flaskvatten när jag försöker sitta lugnt. försöker se tv-serier, försöker börja skriva och har svårt att bry mig om nåt annat än att vänta på att få ta mina sömntabletter och sen sova men jag vill inte ha imorgon, vill att kvällen ska vara för evigt för jag är ensam utan att känna mig varken sorgsen eller liten, om jag bara kunde sluta härja runt utan betydelse med sprittande kroppsdelar åt alla håll.

vill jag bli inlagd och få bara vara den dom tror att jag är i nån vecka, få röka på balkongen och dricka kaffe hela dagarna och få läsa mina böcker ifred och slippa ta hand om disk och tvätt och slippa se pojkvännens ledsna min när jag spytt, ätit tabletter och druckit allt för många glas vin på rad mitt på dagen innan jag halvdäckar på balkongen med ciggpaketet nära till hands och bara tomheten kvar i hjärnan? det vill jag och jag har skrivit en bok, pretentiös som fan och jag funderar på att strunta i att skicka den till något förlag för på något sätt har jag under de senaste dagarna verkligen bestämt mig för att dö och då spelar inget längre någon roll, ingen jävla berömmelse eller några jävla pengar. kanske är det tabletterna jag äter nu, de nya, som jag inte tål men jag orkar inte byta och testa nya och gå upp i vikt och få mer ångest och inte kunna sova, vilket jag inte kunnat på fyra nätter nu heller, förutom inatt när jag drack en flaska vin, svalde tjugofem miligram stesolid och två mililiter theralen och sov som en stock till elva idag. imorse var jag säker på att jag skulle dö idag men jag har lite undanstädande att göra innan det är dags. och ingen som verkar bry sig tillräckligt för att säga "snälla, gör det inte". som om jag behöver någon sådan människa i mitt liv för att inte göra sak av prat. det börjar vingla i huvudet. har druckit vin och ätit stesolid, och spytt upp maten innan. kvällen är nog räddad.

har nu slutat att sova och att äta och att duscha och att borsta mina tänder.

det började jävligt bra men har nog redan gått åt helvete.

har helt tappat aptiten och har ingenting emot det. tjugofyra timmar utan mat och jag svävar av både det ena och något annat. det syns i mina ögon men ingen bryr sig väl om sånt.

skrev ett brev till nationella hjälplinjen för någon dag sedan, mest som skoj men även för bekräftelse. uppenbarligen var jag för packad för att minnas lösenordet och nu kan jag inte logga in. det är nog ett sign. fittigt känns det hur som helst, vilket för övrigt kommit att bli mitt favvouttryck.

på övervåningen härjar smådjur, springer runt i cirklar fast upp och ner. jag sitter här. så självklart. loverboy har inte kommit, inte än, kanske inte alls. då sover jag ensam. i huset som inte är i närheten av att vara mitt. och inga ljud är mig bekanta. utanför blåst och grannar som härjar, inte högt men jag hör dom nog. eller inte, kanske inbillning, bara inbillning. det är lätt att få för sig, när man lyssnar på ajvide lindqvist och hanteringen av odöda. jag är inte den som inbillar sig. vi kan säga jag kommer från kriget. där var kallt. nu fryser jag inte, som jag brukar göra med händerna vita och spända kroppen som vägrar lyda trots varmvattenflaskor under tröjan. här är fint. rent och städat överallt, kläderna syns inte på golvet och blommorna lever. kanske kommer han inte, gör bort sig och ångrar sig imorgon. det vore nog bäst. jag tänker leva. konstigt att jag känner det som att jag inte får lämnas ensam när jag inte kan andas bland människor. dom springer på övervåningen, jag sitter still. har låst dörrarna. inbillar mig inte.

så är jag hundvakt i ett stort hus med fri tillgång till mat, tv och ensamhet. konstgjord avkoppling och jag ritar prickar. livet känns hanterbart när jag är ensam. med en vovve som äter, sover och buffar på mina ben. nästan behagligt, tror jag är rätt beskrivning. har låst alla dörrar. ingen kommer hit. somnar nog snart. det snurrar när jag rör mig. harmoniskt och ofarligt. nästan trevligt. mysigt. lugnt. kontrollerat.

kommer bli en lång lång natt och sedan kommer någon att ångra sig. förmodligen jag. och så blir det hundvalpsögon medan jag är hundvakt, imorgon. nu lyssnar jag på hole. vilken grej.

ditt patetiska jävla lilla stycke. men jag har redan erkänt. allt. sanning och lögn. finns inga hemligheter längre.

så jag lyssnar på alla gamla låtar från den tiden jag kände som livet är nu. då var allt på låtsas. som om det inte vore hur klyschigt som helst att dö till radiohead.

och när jag gick nedför trappan utan att räkna stegen, vilket jag alltid gör för att komma fram till att det är samma antal och därmed något att hålla fast vid, tänkte jag: det blir inte mer än så här. inga tårar, inga skrik, inga slag, inte ens höjda röster av förtvivlan. håller sanden (äntligen) på att rinna ner? gör jag mig fri genom sättet jag agerar på för att (äntligen) få orken att slutföra något - vad som helst? eller är det biverkningar jag inte är medveten om? inte för att jag var otrevlig. inte han heller. han är stressad, jag har tappat lusten. en kombination jag är så van vid men ändå. vilken grej. så vi åkte hem igen. utan att ha gjort det vi tänkt göra. och han bara "jag åker till pappersinsamlingen" och jag bara - ingenting.